Skrota ”more is more”

Ni känner säkert igen dem, Facebook-vännerna vars statusuppdateringar oftast handlar om hur mycket de tränar. Särskilt flitigt kan det redovisas när träningen varit extra hård/lång/extrem, eller om den utförts/skall utföras när personen egentligen inte orkat/orkar, typ:

”Veckans tredje spinningpass avklarat… Nu 4 h sömn innan det är dags för army training 05:30. Sååå jobbigt, men lätt värt det! No pain no gain!!!”

Tyvärr är destruktiva statusuppdateringar som denna inte en alltför ovanlig syn på Facebook och andra sociala medier. Många postar dessa (bekräftelsesökande?) statusar som för mig får en väldigt tveksam innebörd. Vad vill personen? Höra att hen är ”duktig” för att hen tränar – för – mycket och återhämtar sig otillräckligt mellan passen? Eller vill hen helt enkelt ha beröm för att hen besitter förmågan att pressa sig själv och sin kropp? Förstår hen inte att det är ohälsosamt att träna så? Eller är statusarna helt enkelt ett rop på hjälp – vill hen kanske att någon säger ifrån och talar om för hen att det faktiskt är okej att vila? 

Vissa blir mest irriterade över ”skrytet”, men många blir också stressade över sina egna träningsvanor och kanske även avundsjuka på den som lyckas träna (för) mycket. Det är vanligt att personer som tränar för mycket får beröm för detta och de som postar dessa statusar får ofta massvis med positiv förstärkning: ”vad duktig du är!!”, ”vill också komma igång sådär bra!” och så vidare. Då jag vurmar för återhämtning så ser jag den envist förankrade (och felaktiga) more is more-principen som väldigt problematisk och destruktiv. Många är eniga med mig om att mest inte är bäst vad gäller träning, men inte alla. Fortfarande finns det på flera håll en uppfattning om att det inte går att överdosera träning och att träning är hälsosamt under vilka omständigheter som helst. Uppmuntran av för mycket träning sker inte bara på Facebook utan i stort sett överallt. Det verkar vara ganska socialt accepterat att uppmuntra överträning?

Jag har tagit upp det här ämnet på olika sätt tidigare (bland annat här här här här här här här här här här och här) och har egentligen inte så mycket mer att säga än att lagom fortfarande är ett vackert ord och att jag hoppas på att återhämtning får högre status i framtiden. Fram till dess tröstar jag mig med att med att det finns kloka människor som jobbar för att fler skall få ett sunt förhållande till träning.

Läs bland annat: ”Folkhälsoargumentet upprepas som ett mantra” – om träningshets av Johanna Arogén

Lyssna även på Träningshetsen baksida, P1.

<3

IMG_20150213_225859

 

 

17 Comments

  1. Pingback: Lördagsläsning- och lyssning | Liselotte Howard

  2. Lorena

    Jättebra text som vanligt Johanna! Byt ut _träning_ mot alkohol i dessa uppdateringar och se vad det för tankara till för typ av beteende :p

    Nu kommer en textvägg!

    Jag tycker ju om Crossfit och att träna ganska mycket och hårt i allmänhet, är definitivt romantiserad av ”primitivismen” som hårdträningskulturen omsluts i. Känslan av att bara existera i sin mest ursprungliga funktion (hårt fysiskt arbete till sin gräns) har sin charm anser jag. Även om jag såklart förstår att det fanns en poäng med ati vi övergav det sättet att leva för antal tusen år sedan för att typ få bli äldre, mer kultiverade och tryggare 😉

    Har alltid dragits till sånt där och vill alltid utsätta mig för lite smärtsamma ”omöjliga” saker även utanför träningslokalen. MEN jag förstår naturligtvis att det inte är hälsosamt i sig, det är eventuellt t o m knäppt och smått masochistiskt. Det är en balansgång som jag väljer att gå just nu och med min bakgrund så är jag nog mer medveten än många om varningstecken, är noga med att bromsa innan diket.

    Så jag gör min grej, men håller den för mig själv, och försöker att inte sprida massa dynga omkring mig. Det är viktigt att vara medveten om att det är oerhört priviligierat att kunna göra en sån grej som t ex crossfit/extremsport som ”nöje” och det finns en elitistisk struktur bakom det som lätt går att koppla till den individualistiska och nyliberala samhällsnormen som råder i stort. Att med möjilgheten att välja detta följer ett ansvar.

    Har en behov av att redovisa allt man gör kanske det är värt att fundera på för vems skull en gör det som ni så klokt redan skrivit om här på LK i dagarna. 🙂

    Skriver inte ut vad jag tränat (nån gång händer det) eller vilka tankar som driver mig till att prestera. Absolut inga kroppsbilder eller konstiga ”motivationsbilder” med citat och trams. Det jag gör på min fritid är mitt eget. Och jag vill bespara människor som känner sig stressade den grejen. Kan dock skriva om träning om jag tycker att jag har någon nyanserad grej att tillföra eller om jag bara är väldigt glad efter ett pass.

    Självklart gör jag viss träning och mycket andra roliga saker i syfte att öka hälsan också. Balans, balans.
    En god bok, en sovmorgon, en svampplockningspromenad, såna prylar förtjänar lika mycket uppmärksamhet som något pass. Kanske ska en börja återhämtningshetsa på facebook? 😉

    Det är hype just nu att träna, företag tjänar på det (gym, kläder och tillskott) och om några år kommer det vara nåt annat. Precis som det var hype med resor till Thailand tidigt 2000-tal (bara för att exemplifiera). Tyvärr skor sig oftast företagens på människors stress och oro att passa in i nuvarande trend.

    Det är ett omfattande samhällsproblem och som vänsterfeminist har ju jag en viss analys till detta men även med andra analyser går det ju att se strukturerna även om lösningarna torde se olika ut beroende på vart en står i den frågan.

    Åter igen, mycket bra inlägg. Nu ska jag återhämta med sol, gofika och många timmar sömn. Tack för allt livskick och J

    1. Tack för din mycket omfattande och intressanta kommentar Lorena :-D! Känner att det är viktigt att påpeka att det finns en skillnad mellan att träna mycket/hårt och att träna destruktivt/nedbrytande. Det första kan vara helt okej medan det andra inte är det. Hoppas att du har en härlig helg!

  3. Lorena

    Yvonne Lin på Ylab säger alltid att det är inget problem att träna mycket, men det är ett problem om du får ångest av att INTE träna/avstå ett pass.

    Dvs du kan ha ortorexitendenser även om du ”bara” går säg en powerwalk fem dagar i veckan, om du får brutalångest av att hoppa över dessa tillfällen.

    Sama med kost. Inget problem att vilja äta ”nyttigt” men att få ångest av att inte göra det.

  4. Ida

    Ja ”lagom” är bäst. Men vad som är lagom är ju olika från person till person. Jag tränar ingenting och har verkligen dåligt samvete över det. I dagens samhälle är det tabu att INTE träna. Måste en träna? Känner mig lat när tex Lorena skriver att det är ”bara” att powerwalka 5 timmar i veckan. Det är mycket för mig. Så trött på att det ska ligga värderingar i om en tränar eller inte. Jag är inte en sämre människa för att jag inte tränar. Borde stärka kroppen men så rädd att fastna i det igen. Bara lite tankar. Kram

    1. Det individuella perspektivet är jätteviktigt, det har du helt rätt i! Fysisk aktivitet behöver absolut inte vara crossfit eller gymträning, det är så olika vad vi gillar och mår bra av. Svårt att låta bli att jämföra sig med andra (jag vet) men försök att inte göra det. Förstår att du inte vill fastna i något tvångsmässigt, det tycker jag låter jätteklokt. Tror att ju mindre du jämför med andra, desto mindre risk för att du hamnar just i något tvångsmässigt. Om du stärker kroppen för att du vill, inte för att ”alla andra” tränar, kanske det funkar för dig? Och du har helt rätt i att egenvärdet inte ligger i hur mycket en tränar, att en känner så beror på att hälsohetsen gått alldeles för långt, men har ingetmed verkligheten att göra. Tack för din kommentar, kram <3

  5. Lorena

    Ida jag menade naturlgitvis inte att jag tycker så. Jag avsåg endast att spegla en genrellt skuperskev attityd om vad som är normalt som tyvärr tycks råda inom träningssvängen.

    Personligen värderar inte människor utifrån hur de sköter sina kroppar och tycker det är ett värdelöst mått på huruvida en person är ”lat” eller inte hur mycket hen tränar. Det var inte meningen att det skulle uppfattas så. Ibland får en inte till den perfekta formuleringen för att beskriva ett samhällsfenomen bara. Förlåt.

  6. Pingback: Du måste ingenting – om att göra sig själv tjänsten att sluta med jämförandet | Johanna Ahlsten

  7. Pingback: Motion blir marathon – vad händer när extrem träning blir norm? | Livskick

  8. Pingback: Statusbringande överträning? | Johanna Ahlsten

  9. Pingback: Alla måste inte göra en ”Iron Man” | Johanna Ahlsten

  10. Pingback: Varför hyllas det extrema? Om ytterligheter rörande träning – Johanna Ahlsten

  11. Pingback: Varför jag inte postar träningsselfies – Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *