Påskhelg på kryckor – om att lyssna på kroppen

Jobbat nästan en hel arbetsvecka. Försökt ignorera smärtan i utsidan av foten. Härdat ut och jobbat på. Tänkt att jag inte skulle ”sjåpa mig” i onödan. Igår insåg jag att smärtan inte var på väg att förbättras utan snarare tvärtom… En snäll kollega konstaterade att det till 99% inte är en stressfraktur i alla fall, utan att det mest troligt rör sig om en muskel på undersidan av foten. Fortsatte sedan att diagnostisera mig själv och kom till slut fram till att den berörda muskeln förmodligen är m.abductor digiti minimi. Liten muskel, men stor smärta. När jag sätter ner foten känns det ungefär som om någon kör en kniv rakt in i den. Inte en underbar känsla kan jag lova.

_20150402_174215

I egenskap av fysioterapeut har jag nu ordinerat mig själv att avlasta foten så gott det bara går (=kryckor) i kombination med en kur antiinflammatoriska tabletter under ett par dagar. Hoppas på det bästa, men känner mig helt ärligt rätt låg just nu. Jag har misslyckats med att lyssna på kroppen och är besviken på mig själv. Dessutom trött av smärtan, ledsen och bitter över att inte kunna promenera och orolig för att det skall ta lång tid att bli bra.

_20150402_173526

Så, att jag tjatar om att lyssna på kroppen är ingen slump, utan ett väldigt hett tips. Det här är nämligen inte alls kul. Alltid lätt att vara efterklok dock och det gäller såklart även mig.

Nu: återhämtning. foten

Kram på er <3

 

Edit: fotsmärtan visade sig bero på en stressfraktur 🙁

8 Comments

  1. Lorena

    Tycker inte du ska se det som ett misslyckande, det är så himla mänskligt! Vara snäll mot kroppen är bra, men att vara snäll mot själen är nog snäppet vassare ändå 😉

    Du är bäst!

  2. Karin

    Åh, hoppas att tassen känns bättre nu! Jag brukar också drabbas av misslyckande-känslor när jag har skadat mig, men näe- alla kan dra på sig en skada, även den allra klokaste!

    Det skulle väl nästan vara omöjligt att använda kroppen om vi lyssnade för noga på varenda smärtsignal, och det kan vara svårt att veta vad som är okej smärta/stelhet/känsla vid träning tycker jag. Eller vid upprepade rörelser rent allmänt. Rätt vad det är så gör det ont och DÅ kommer jag på att fan, här borde jag ha tänkt till lite beträffande ergonomi och likande. Men kroppen tål rätt mycket ändå, den bara kämpar på och läker. Himla bra grej, den där kroppen! 🙂

    Och vi som är kloka och åtminstone försöker uppmärsamma när kroppen säger ifrån kommer förhoppningsvis bara att dra på oss småskador som läker snabbt och, lite klyschigt men, ger oss en massa visdom.

    1. Tack Karin, den här kommentaren behövde jag läsa just nu. Klokt skrivet och du har så rätt. Har bannat mig själv rätt bra för att det blev såhär med foten. Lite bättre nu, men idag är jag tillbaka på jobbet och det känns att den inte är bra än tyvärr.

  3. Pingback: Vikten av ett bra bemötande | Johanna Ahlsten

  4. Pingback: Jubel och tacksamhet! | Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *