Vem är frisk?

Jag brukar säga att jag idag har ett bättre förhållande till mat och ätande än jag någonsin tidigare haft under mitt vuxna liv. Detta är något som jag naturligtvis är oerhört glad och stolt över och som gjort min tillvaro så mycket bättre. Men uppfattar jag mig som 100% frisk? Nej, jag skulle nog inte säga det ändå. Skulle andra säga att jag är frisk? Ja, troligtvis. Jag har sedan länge en stabil och normal vikt, jag äter regelbundet och tillräckligt, äter helt vanlig mat, njuter när jag äter utrymmesmat, använder inga kompensationsbeteenden och jag har till och med ett bättre förhållande till mat och ätande än många i min omgivning. 

Det som kvarstår av ätstörningen är tankar som inte är så snälla och även om jag inte agerar på dem längre och även om de är så mycket färre än för bara några år sedan så tycker jag att de STÖR. Det går ju inte att radera ut sin bakgrund och att vissa tankar ibland kommer är inget konstigt, men jag skulle vilja uppnå en något större tankefrihet för att kunna kalla mig för helt frisk. Så är det för mig.

Synen på när man verkligen är frisk kan självklart variera mycket och alla måste inte ha exakt samma krav på sin friskhet, eller ha samma livsstil. Något som dock provocerar mig ganska mycket är när ätstörningsdrabbade kallar sig för friska alldeles för tidigt. Jag blir förvirrad och stött när någon säger sig vara frisk men fortfarande i princip bara kan äta kvarg och grönsaker – det stämmer inte för mig. Att kalla sig frisk när man fortfarande får ångest av vanlig mat/övertränar/äter alldeles för lite/äter alldeles för ensidigt/aldrig kan ge avkall på rutiner och så vidare, är tyvärr att lura både sig själv och andra.

Det finns kriterier för vad olika ätstörningar innebär men problemet med den allra vanligaste ätstörningen, Ätstörning utan närmare specifikation (UNS), är att den kan vara ”osynlig”. Den drabbade är ofta normalviktig och kanske till och med ses som ”hälsosam” och ”nyttig” av (den okunniga) omgivningen. Vad som inte syns på ytan är den begränsade tillvaro som en ätstörning innebär, inte heller syns eller märks det alltid att kroppen fått för lite näring, eller att man tränar alldeles för mycket.

”Ätstörning UNS kallas också för ‘atypisk ätstörning’ och syftar på ett stört ätbeteende som ger upphov till stort lidande och/eller funktionsnedsättning för personen men inte uppfyller tillräckligt många kriterier för att antingen diagnosen anorexia nervosa eller bulimia nervosa ska ställas”

http://www.atstorning.se/

Bara för att personen tillfrisknat från anorexi eller bulimi alternativt blivit bättre i sin UNS så betyder alltså inte detta att hen automatiskt är frisk, det måste både omgivningen och den drabbade förstå. Jag har även tidigare problematiserat det fenomen när personer som varit sjuka i exempelvis anorexi går över till ”clean eating” då jag anser att det ger en förvrängd bild av vad ett friskt liv borde innebära. Det är dock inte alltid så lätt att våga erkänna att man har ett ”stört ätbeteende som ger upphov till stort lidande och/eller funktionsnedsättning” då just störda ätbeteenden i form av extrema dieter och allmänt hälsohetsande normaliseras allt mer. 

Jag hoppas verkligen på att någon gång kunna se mig själv som 100% frisk och FRI, men är hellre ärlig med att jag ibland har knepiga tankar om mat än utger mig för att vara helt bra. För mig finns ingen prestige där och inte heller någon skam. Den del som är kvar av arbetet mot ätstörningen handlar för mig om att analysera mina tankemönster, ta reda på vad ätstörningen egentligen handlar om och vad den stått för i mitt liv samt ha ett preventivt tänkande inför framtiden. Det funkar och det tar mig framåt och det är ju faktiskt för min skull jag fortsätter att sträva!

Att bli frisk är verkligen något man bör bli (mest) för sin egen skull och jag tror att det är att lägga krokben för sig själv att ropa ut att man är frisk för tidigt.

Vad tycker du?

_20160331_155634

 

 

 

8 Comments

  1. Åh! Exakt så! Nu är jag inte helt stabil i mitt ätande – fast friskare än på länge – men det är precis så jag känner även nu när jag närmar mig ett friskt liv. Dock vet jag inte om jag någonsin kommer bli helt fri. Och det är jag okej med. Jag lägger liksom ingen värdering i det. Jag kan ha ångest ibland men min ätstörning utgör inte längre ett socialt handikapp och jag tillåter mig att njuta, oftast. Jag faller ibland men kan hantera det och ta nya tag nästa dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *