Mat är mer än bara mat

Mat är inte bara mat. Mat kan vara seder och traditioner. Mat kan vara gemenskap, där matlagningen och måltiden blir ett sätt att umgås. Mat kan vara ett sätt att kommunicera. Mat kan vara politik. Mat kan vara ett sätt att uttrycka sig. Mat kan också onekligen vara en het potatis (höhö): Kostdebatten är idag livligare än någonsin och det pågår rena ”dietkrig” i samhället. Det pratas mycket om kost och framför allt om vad man inte skall äta. Lyssnar man på samtliga sidor så kan man i princip inte äta något alls, vilket känns väldigt trist och dessutom inte så trovärdigt: Äta bör man annars dör man, eller hur?

Idag fick jag ingivelsen att ägna ett inlägg åt matglädje för att jag verkligen älskar att jag har hittat tillbaka till ett lustfyllt förhållande till mat. Mat är ju inte bara föda, utan så mycket mer och att begränsa sin kost för mycket är för mig att avsäga sig ett stort glädjeämne i livet. Problem med mat och ätande leder ofta till känslan av utanförskap, så var det också länge för mig. Att ha återfått matglädjen betyder därför mycket på många olika sätt. Jag har insett hur mycket jag älskar mat och att jag – trots min historia – faktiskt har en del väldigt positiva matminnen.

Jag minns tiden innan jag fick problem med maten, tiden som barn då mat bara var något självklart. Jag minns råkalla höstdagar när jag och mina syskon hade varit utomhus och lekt och möttes i dörren av doften av mammas spagetti och köttfärssås. Utflykter i skogen då vi grillade korv över öppen eld minns jag också tydligt. Vi avnjöt de halvbrända korvarna med bröd och ketchup, sköljde ner dem med ljummen drickchoklad och så delade vi på en apelsin till efterrätt. Så gott allt smakade ute i skogen! Jag kommer också ihåg hur mormor stod vid spisen i sitt kök och stekte pannkakor till nio hungriga barnbarn och att man ibland kunde få glass till – vilket kalas! Barndomens förhållande till mat var okomplicerat och fyllt av glädje och nyfikenhet. Jag gillade sill och oliver från tidig ålder, läste gärna kokböcker och ville alltid vara med och hjälpa till i köket.

Från tidiga tonår till långt upp i 20-årsåldern var mat mest förknippat med jobbiga känslor. Maten i sig var mer eller mindre hotfull, samtidigt som jag kände en saknad efter den: Både maten i sig, men även gemenskapen kring den. Tänk allt som mamma, mormor och pappa kunde dela med sig av till mig, all bakning och matlagning som jag tidvis till stora delar ”tvingades” avstå ifrån. Som tur var mådde jag bättre i perioder och kunde då (om än inte fullt ut) dela deras lärdomar, glädje och den fina gemenskapen kring mat. Matintresset var aldrig borta, det var bara inte alltid tillgängligt. När jag jobbade som servitris såg jag dagligen andra njuta av mat och det väckte både avund och längtan i mig: Tänk om det bara kunde få vara sådär enkelt.  

Matupplevelserna och minnena jag har tillsammans med min man är jag särskilt glad över idag. Han fick mig att inse och våga erkänna att jag älskar både pommes frites, bearnaisesås, pizza och mycket, mycket mer. Han fick mig att våga äta allt och hjälpte (och hjälper) mig ur de allra sista delarna av min ätstörning. Vi delar många matminnen han och jag: Allt ifrån de mer vardagliga matupplevelserna som att kunna njuta av #heltvanligmat varje dag till de minnen som vi fått med oss på våra resor. Vi kommer exempelvis aldrig att glömma den romantiska promenaden i Köpenhamn där vi stannade för lunch och smakade de mest fantastiska smorrebrod du kan tänka dig. Bäst var den lättpanerade fiskfilén som serverades (varm) på det klassiska danska rågbrödet. Likaså glömmer vi aldrig restaurangen, högt upp på ett berg på Kreta, där maten var så god att vi mer eller mindre skrattade oss igenom middagen (vinet var inte dåligt det heller 😉) och dit vi återkom nästan varje kväll resten av resan.

Mat är inte 100% okomplicerat för mig, men jag kan dela glädjen och gemenskapen nu. Hela vägen. Laga, äta och njuta. Jag kan se och dela min mammas glädje när vi står och lagar mat tillsammans. Jag kan känna sann matglädje när jag äter en fin middag med min man, när jag äter lunch med vänner eller kollegor, när jag äter frukost med min bebis på armen, när pappa bjuder på grillat, eller när jag serverar mormor mat från ett recept som hon lärt mig.

img_20160921_132155
MATGLÄDJE – Ett fint och betydelsefullt ord för mig ❤

 

 

 

 

 

2 Comments

  1. Pingback: Jag har en dröm (och därför fortsätter jag ”tjata”) – Johanna Ahlsten

  2. Pingback: Får mat lov att vara mysigt? – Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *