Din kropp får ta plats, i dansen och i livet

Jag skulle vilja börja dansa igen för innerst inne är jag en person som älskar att dansa och jag längtar efter den där speciella rörelseglädjen som bara dansen kan ge mig. Någon gång när min dotter blivit lite större så vill jag ta mig iväg och dansa en gång i veckan, helst västafrikansk dans som varit min favorit genom åren. Men det är en sak som gnager… Kan jag dansa utan prestationsångest numer?

Jag började dansa ”på riktigt” ganska ”sent” i livet som 22-åring då jag hade kommit in på en musikalutbildning på högskolenivå. Min dansvana var något mindre än min erfarenhet inom sång och teater och jag kände av detta och ansträngde mig väldigt hårt för att komma ikapp. Jag kände mig aldrig tillräckligt duktig hur mycket jag än kämpade och det blev heller inte bra för mig (som hade det tufft med kroppsuppfattning och självbild redan innan) att se mig själv i helfigursspeglar flera timmar varje dag. Prestationsångest och destruktivitet blev vardag och dansglädjen fick allt mindre utrymme.

När jag ser tillbaka på den tiden önskar jag att jag hade haft möjligheten att tänka och göra annorlunda; att min självkänsla hade varit bra nog för att inte tolka allt som kritik, att jag hade tillåtit mig själv att ha roligt och att jag varit snällare mot mig själv och min kropp.

Ljusglimtarna var danslärarna på skolan, de var otroligt proffsiga, inspirerande – och humana! De fokuserade alltid på själva uttrycket i dansen och talade aldrig illa om någons kropp eller liknande, snarare tvärtom. En av dem sa en gång något till mig som landade i mig och som jag fortfarande bär med mig:

”Din kropp får ta plats”

Precis så skall det vara tycker jag; i dansen och i övriga livet. Våra kroppar, oavsett storlek eller utseende, får ta plats och ingen skall någonsin få oss att tro något annat ❤️

Bild: pixabay.com

Att ett kreativt uttryck som dans kan bli till något destruktivt är sorgligt, men egentligen var det ju inte själva dansen i sig som var problemet, utan hur jag använde den för att bryta ner mig själv. Någon gång ska jag dansa igen. Dansa av glädje; på min nivå, utifrån mina förutsättningar, som ett kreativt uttryck och låta min kropp ta plats. Det tror jag är hälsosamt!

PS. Se även vad den vetenskapliga studien ”Dansprojektet” kommit fram till gällande dans som behandling för tonårsflickor med psykisk ohälsa – mycket inspirerande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *