Ingen redovisningsplikt

”Du har ingen redovisningsplikt” – Gisela van der Ster

Ett av mina favoritcitat! Såhär skrev jag om redovisningsplikten för första gången när jag när jag precis hade börjat blogga för Livskick:

”Uttrycket betyder helt enkelt att du äter för din egen skull och ingen annans. Det innebär att du inte har någon skyldighet att förklara eller ursäkta dig inför någon annan angående när, var, hur, vad och hur mycket/lite du äter.

Indirekt betyder uttrycket även att det är ditt ansvar (och ingen annans) att se till att du ger din kropp vad den behöver. I praktiken behöver detta inte alls vara så enkelt, särskilt inte för en person med en ätstörning. I slutändan är det dock den enda rätta vägen för att kunna leva ett fritt liv och väl värt att sträva mot, om du frågar mig.”

Och jag kan egentligen inte säga det bättre eller annorlunda idag.

Jag kom att tänka specifikt på det här med redovisningsplikten när jag stötte på en kommentar på Instagram häromdagen: Någon skrev om hur hen ”försökt bjuda en kollega på hembakt kaka” men att kollegan tackat nej för att hen hade ”ätit så mycket i helgen”. Det framgick att det verkade uppröra kommentarsförfattaren att kollegan hade tackat nej.

Jag fick tre övergripande tankar av ovanstående scenario:

1. Du har rätt att tacka ja och du har rätt att tacka nej till saker som bjuds utan att någon lägger sig i varför du gör på ett visst sätt. Var och en äter för sin egen skull – du har ingen redovisningsplikt!

2. Om du bjuder någon på något så känns det kanske tråkigt om hen inte vill ha, men du har ingen rätt att fråga ut vederbörande eller bli sur för att hen inte äter. Tvingande och (för mycket) trugande går fetbort!

3. Att förklara sig med fraser som ”jag åt så mycket i helgen” kan upplevas som triggande för många; ett enkelt ”nej tack” (eller ”ja tack”) räcker bra. Låt oss öva på det!

”Ja tack” eller ”nej tack” räcker, inga förklaringar behövs. Bild: pixabay.com

OBS! Oro för en vän, kollega, närstående etc som verkar äta väldigt lite och/eller ensidigt kan förstås vara en realitet. Att visa omtanke kring detta är jättebra, men försök att ta upp det i ett neutralt sammanhang (dvs inte mitt i lunchen när ni sitter mitt bland alla kollegor) då är chansen större att den du bryr dig om faktiskt kan ta till sig din oro och omtanke.

Hur tänker du kring det här?

2 Comments

  1. Både det här inlägget och det förra är så bra! För det är så sant – du har ingen redovisningsplikt. Ingen behöver bry sig om vad någon äter (om det inte kommer till att någons ätande faktiskt oroar en, men precis som du skriver ska en välja noga i vilket tillfälle och på vilket sätt detta ska läggas fram). Senast idag kände en av mina kollegor sig ”tvungen” att förklara varför hen åt på ett visst sätt. Jag frågade vad hen skakade på (hon stod och skakade en liten glasburk typ som en marracas mitt i personalrummet och det såg lite lustigt ut, det var därför jag frågade), varpå hon svarade på att det var hennes smoothie (inget konstigt med det), men sedan var hon ”tvungen” att förklara sig varför hon åt den, att hon inte äter frukost och så. Att svara på min fråga hade ju räckt, jag behöver inte veta hennes anledning till att äta si eller så.

    Hur som helst, jätterelevant inlägg! 😊👍🏼

    1. Tack för kommentaren och delningen Sofia ❤️ Det är inte så lätt att låta bli att ”redovisa” alla gånger, jag hamnar där ibland jag med märker jag och ska liksom förklara eller ursäkta… Men det blir inget bra som sagt. Får påminna mig själv om att mitt ätande är min business – det är en del i det friska. Kram ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *