Får mat lov att vara mysigt?

Det finns de som förordar ”kost” framför mat, som ser ätande som ett nödvändigt ont och som, om det var möjligt, skulle ersätta alla dagens måltider med piller… Jag är inte en av dem! 

Att se på mat och ätande på det där kliniska sättet (enbart äta för överlevnad) skulle jag aldrig stå ut med. Matglädje är hälsa för mig, jag gillar mat och värnar om måltiden som ett sätt att umgås. Att jag känner så starkt för att mat ska få vara något lustfyllt bottnar förstås till stor del i att mitt förhållande till mat länge var väldigt knepigt och destruktivt; jag vill aldrig hamna där igen och jobbar varje dag på att tillåta mig att njuta av mat utan skuld- eller skamkänslor.

”Men bör mat vara så mysigt när sjukdomar relaterade till för stort kaloriintag och för lite fysisk aktivitet ökar i Sverige och världen?”, kanske någon invänder. Ja, välfärdssjukdomarna ökar och samtidigt så trissas ytterligheterna kring mat och ätande upp till kosmiska nivåer; Helt vanlig mat likställs i vissa kretsar med rent socker och får skulden för fetma och diabetes. Och inte blir vi hälsosammare för det kan tilläggas…

Jag instämmer helt och fullt i att vi på befolkningsnivå behöver minska vårt intag av utrymmesmat i allmänhet (och i synnerhet sötade läskedrycker), men jag håller inte med om att det behöver vara något fel i att använda mat eller ätbara saker för att ”mysa”. Det handlar (som vanligt) om att ”dosen gör giftet”, att man kan ”äta allt men inte alltid” och så vidare med de där klyschiga (men egentligen rätt kloka) budskapen. Att det sedan i praktiken inte är så enkelt har jag full respekt för och en faktor som försvårar ”lagom”-filosofin är den stora tillgängligheten av det vi bör äta mindre av. (Sedan finns det ju många som använder sig av mat som ett sätt att självmedicinera eller självskada, men att göra det är allt än lustfyllt – vet den som någon gång hetsätit).

Mat och ätande är så hypat och laddat i vårt samhälle och det blir ofta problematiskt. Ett exempel är hur kock- och konditoryrkena har fått stjärnstatus och mat i media blivit superstort; men att gilla att äta ändå förknippas med något dekadent eller lite skamligt. Att prata om mat i termer som ”syndigt” är mer regel än undantag och det ligger på något sätt i vår kultur att samtidigt som den fina maten eller bakverken tillreds så bör du prata om hur du sen ska ”träna bort” dem. Suck. På samma sätt är det trendigt att vara en ”foodie”, men helst bara om du också typ tävlar i triathlon som kompensation?

Mm, problematiskt. Mat ska inte vara så laddat och kompensationstänkande eller begrepp som ”synd”, ”skuld” och ”skam” hör bara inte hemma i en måltidssituation! Nej, mat och ätande borde vara enkelt, men är, på ett eller annat sätt, väldigt komplicerat för många.

Som vanligt vill jag vända och vrida lite på saker och ting: Skulle vi rent av få ett bättre och mindre komplext förhållande till mat om vi värnade mer om mys och matglädje? Om vi samlades kring måltiden varje dag, om vi lät mat få vara mysigt (det betyder inte nödvändigtvis att man frossar eller bara äter ”onyttig” mat) och okomplicerat och tog oss gott om tid till att både laga och äta den?

Bild: pixabay.com

 

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *