Träning och svält går inte ihop

Jag är djupt övertygad om att människan är gjord för rörelse och att fysisk aktivitet är något som vi generellt mår väldigt bra av. I vårt samhälle idag rör sig alltför många alldeles för lite och det är mycket bekymmersamt. Att verka för att fler skall bli tillräckligt fysiskt aktiva är en viktig insats för folkhälsan som jag stödjer till 100%. Samtidigt är det viktigt att belysa att träning inte är hälsosamt under vilka förutsättningar som helst. Ett exempel är:

Om du svälter skall du inte träna.

Det kanske känns självklart för de flesta? Jag hoppas det! Men det finns de som använder sig av träning/motion som ett (destruktivt) sätt att lindra ångest och kompensera för oönskade kalorier och som samtidigt svälter sig. Det här är värt att påtala då det påverkar livet för de drabbade långt mer än vad många förstår. Starka motionstvång och hård träning som förutsättning för att över huvud taget få äta är vardag för flertalet ätstörningsdrabbade. Och det kan bli riktigt farligt då tvången i svåra fall kan vara så starka att inte ens allvarliga fysiska men hindrar den drabbade från att röra sig.

Motion som villkor för att få äta kan aldrig vara sunt, eller normalt, hur en än vänder och vrider på det. Och träning är enbart destruktivt för en svältande kropp. Det tillför heller inget positivt till ett socialt liv, arbete eller studier att tvinga en kropp i svält till ständig stress. Med andra ord så är det inte ett dugg ”duktigt”*, eller tecken på ”bra karaktär”* att träna under svält. (*Tyvärr är detta exempel på vad personer med träningstvång har fått höra, hur sjukt det än må låta).

Allt som oftast VET den ätstörningsdrabbade att träning under minimalt energiintag under lång tid är direkt nedbrytande, det handlar alltså inte om brist på kunskap. Men att rent intellektuellt veta är tyvärr inte detsamma som att kunna omsätta kunskapen i praktiken. Svårigheter att gå emot ångest och tvångstankar gör att den destruktiva träningen får fortsätta trots lidandet den för med sig. För den drabbade kan det också vara svårt att inse att det som gäller för andras kroppar även gäller en själv; det är inte ovanligt att man ser sig själv som ”det stora undantaget” vad gäller ämnesomsättning osv.

Som jag skrev i inledningen så är jag övertygad om att fysisk aktivitet i grunden är hälsofrämjande. Att för den ätstörningsdrabbade så småningom hitta (tillbaka) till rörelseglädje och fysisk aktivitet som en del av livet är därför självklart något att sträva efter. För att bli frisk gäller det dock att inte ha för bråttom förbi steget att drastiskt minska eller till och med tillfällligt helt sluta med all motion och träning.

Viktiga poänger med att våga sluta träna:
  • Kroppen får chans att komma ikapp och skador som tillfogats kan i bästa fall repareras, eller åtminstone avstanna.
  • Den drabbade ser att det går att leva (och att inget farligt händer) utan hårdträning och tvångspromenerande osv.
  • Den drabbade får chans (förhoppningsvis!) att hitta andra (och bättre) sätt att handskas med ångest.
  • Det är dessutom inte bara kroppen som kommer ikapp – utan även hjärnan, när motion och träning inte längre är något tvångsmässigt.
Bild: pixabay.com

Processen att få tvångsmässig träning att bytas mot rörelseglädje (och kanske till och med kärlek till den egna kroppen) är en del i ätstörningsbehandling som jag hoppas får mer resurser i framtiden. Som jag varit inne på tidigare är jag övertygad om att fysioterapeuter här har en given roll.

Fotnot 1: Det är inte bara själva svälten som gör det farligt att träna för någon med en ätstörning. Vid bulimi kan till exempel upprepade kräkningar leda till hypokalemi som ger ökad risk för rubbningar av hjärtats funktion (hjärtsvikt) och detta kan innebära livsfara vid hård träning.

Fotnot 2: Även normalviktiga eller t o m överviktiga kan ha kroppar som svälter.

 

 

14 Comments

  1. Tack. Det här är exakt vad jag försöker tala om för dem som inte riktigt ”vill” förstå hur jag har kämpat genom åren, för träning ”är ju alltid bra”… Du sätter så kloka ord på, och förklarar det, så fantastiskt bra!

  2. Lilla K

    Hej!

    Håller på att tillfriskna från min bulimi (startade nov 2015). Inte haft mens sedan juni 2015 men inte tränat sedan juli 2016. Äter normalt (3 stora + 2 små), gått upp i vikt och väger ca 58-59 kg till 159 cm. Slemhinna ca 1 cm. Väntar på mensen. Överlag inte längre stressad och har ingen näringsbrist. Tips / råd?

    Kram!

    1. Hej!

      Låter som att du har varit hos gynekolog? Det är annars en bra start! Kolla hormonbalans osv. Har du fått någon förklaring till att mensen dröjer?

      Ett generellt tips är också att se till att äta tillräckligt med järn då järnbrist kan ge menstruationsrubbningar.

      För övrigt kan jag säga att det kan ta lång tid för mensen att komma tillbaka, ge inte upp. (Fortsätt) var snäll mot kroppen så länge ❤️

      Kommer inte mensen ändå så kontakta gyn igen och kräv svar.

      Stor kram!

      1. Lilla K

        Hej,

        Tack! Ja, jag har varit hos gyn. Även tagit en tablett i 10 dagar för att framkalla mens, vilken inte kom. Tar järntabletter. Fortsätter att vänta. Tack för svar. Kram!

  3. Lina

    Tack
    Snälla

    Jag kan inte sluta
    Jag svimmar på maskinhelvetet,jag har fladdrande å kramp i bröstet när jag vilar
    Å jag vågar inte äta
    För att jag e rädd att jag ska bli ännu större
    Jag kan få i mej nåt
    Om jag vet att jag är säker att jag orkar springa bort det
    Men nu så pass rädd att
    Råka äta å sen intr orka

    Helt vidrigt

    Men försöker idag dra ner på
    För att jag mått dåligt inatt

    Men det e så
    Svårt!
    Hur lite jag än vill eller orkar
    Eller hur dåligt jag än mår
    Så e drivet så sjukt att jag alltid ”måste orka” tillräckligt ,för att vara ”ok”

    Förlåt
    Jag e knäpp

    Men försöker iaf vända det
    (Hrmft,dag 1)
    Skönt att läsa att det intr bara e jag som tkr det e svårt

    Tack för klokskap
    Kram

    1. Hej Lina!

      Du är inte knäpp! Men du har det svårt. Som du nog förstår så tänker jag starkt råda dig till att sluta träna NU; det är helt nödvändigt för att du ska kunna bli frisk. Du ska inte behöva ha det som du har det nu, du är värd så mycket bättre.

      Det går att få hjälp:

      Har du varit i kontakt med Frisk&Fri? De kan hjälpa dig hitta rätt vård där du bor. Kontakta dem ❤️ http://www.friskfri.se

      Sedan finns ju Ylab här i Stockholm och de är jätteduktiga på ätstörningar med träningsberoende. http://www.ylab.com

      Önskar dig allt gott!

      Kram!

      1. Lina

        Tack snälla
        Jo ,men fått besked att all hjälp å behandling är fruktlös (anorexin)av de där jag ”går”,å jag har oxå kostat för mycket ?.

        Det i sej gjorde att jag började träna för att ”orka”
        Den sorgen
        Träna å träna…jo,det e det
        Men oxå överleva
        Men blivit fel
        Å mkt

        Ska försöka klara
        Det själv
        Eller det måste jag ju

        Å
        Sen visa
        Att det visst gick

        Men ja,jag är
        Rädd

        Tack igen
        Kramar

  4. Ida

    Hur är det med undervikt och promenader? Många anser ju att promenader inte är träning. Kämpar själv med tvångspromenader. Går inte långt men det är ändå ett tvång ATT gå. Kommer bli helt stillasittande annars då jag är sjukpensionär och har noll sysselsättning. Promenader är det enda som får mig att komma ut från lägenheten. Man kan ju äta bra fast fortfarande ha undervikt. Anser du man ska sluta med promenader i min sits? Är underviktig men inte sjukligt underviktig.
    Kram

    1. Hej Ida!

      Lite klurig fråga, men jag tänker såhär: Att bryta promenadtvånget är en bra idé, även fast promenaderna inte är jättelånga. Det är bra att veta att man kan stå ut med att inte kunna röra sig utan att få en massa ångest eller hur? Vad händer tex om du blir sjuk eller bryter ett ben?

      Sedan är det förstås viktigt att du inte drar ner på maten för att du (tillfälligt) slutar med promenader. Är det så att det automatiskt blir så att du inte klarar att äta så tycker jag rent krasst att det är bättre att du promenerar och äter än tvärtom så att säga. Ångesten kommer ju med stor sannolikhet att komma (men går över efter tillräckligt med exponering!) och då är det ingen bra åtgärd att dra ner på maten.

      Vill också igen påtala att jag inte på något sätt tycker att det är fel att promenera eller träna även om man har haft en ätstörning; det som är fel är just när det blir ett tvång (och om kroppen svälter givetvis)

      Att ha en del ätstörda tankar (som en inte agerar på), men ändå äta bra tycker inte jag automatiskt utesluter promenader MEN utan tvång! Tvånget håller dig kvar ”på den ätstörda sidan”.

      Hoppas att det svarade på din fråga!

      Kram ❤️

  5. Jag är överviktig, och förmodligen har jag en del ätstörda tankar, fast åt andra hållet än självsvält (jag straffar mig själv med skräpmat och hetsätning liksom). Jag försöker desperat få kontroll på vikten, men märker att jag mår extremt dåligt av att neka mig själv mat och godis (som jag egentligen inte behöver). Det blir väldigt lätt ett spänt hat-kärleksförhållande till kroppen, men där kommer träningen in. För mig fungerar träning nämligen som en motkraft till det destruktiva; jag känner mig aldrig tjock, ful och värdelös när jag sprungit en mil i skogen. Jag känner mig stark, kapabel och uppfylld av självförtroende och förundran över vad min kropp gör. Så för mig är träning en förutsättning för att jag ska kunna styra upp min hjärna på rätt köl. Jag behöver den kicken för att jag ska klara av att ligga på kaloriunderskott utan att börja hata mig själv. Skillnaden är att min kropp inte är svulten (på kalorier iaf…) Ville bara slänga in ett lite annorlunda perspektiv, och påpeka att Binge Eating Disorder är vanligare än bulimi och anorexi tillsammans 🙂

    1. Hej!

      Tack för din kommentar och för ditt perspektiv!

      Blir lite kluven till det du skriver; att träningen gör att du känner dig stark och kapabel är såklart jättepositivt men jag hoppas att du får annan hjälp också mot själva ätstörningen? För saker kan ju hända som gör att en helt plötsligt inte kan träna (skada, sjukdom osv) Att ha träning som enda ångestlindraren kan ju bli problematiskt.

      Att BED är vanligare än anorexi och bulimi är jag medveten om, men även vid ospecificerade ätstörningar kan svält förekomma och det är förmodligen en väldigt stor grupp. Sedan anser jag att träningstvång alltid är något dåligt oavsett diagnos (BED, anorexia osv)

      Önskar dig lycka till! Kram!

  6. A

    Jag tror (ingen fakta bakom utan spekulerar mest)
    Att det farliga i att röra sig vid en ätstörning är det bristande energiintaget?
    Är man underviktig men äter runt 2000 kcal är det inte farligt att träna?
    Jag hade inga problem med det då i alla fall.
    Det var först när jag drog ner på kalorierna som jag fick kroniska men efter träningen.
    Trots att jag vägt betydligt mindre än då när jag gjorde det. Fast då åt jag bättre..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *