Maten gör mig oslagbar (reklam för det friska och fria livet)

Jag äter regelbundet, tillräckligt, allsidigt och ingen mat är förbjuden. Äter mig mätt utan att övertänka och värdera. Oladdat. Tänk att förhållandet till mat kunde kännas så ändå! En sådan frihet! Och det ger en underbar känsla av att saker är möjliga, att det finns så mycket hopp. Vissa dagar känner jag mig oövervinnerlig och tänker att jag kan klara allt. Det tackar jag maten för! Jag har självförtroende igen, som när jag var barn (innan jag började tro att jag inte dög) och det är som att mitt sanna jag är tillbaka. Jag är tillbaka.

Det är sådana kontraster mot det förflutna. Visst är jag trött ibland, men av helt andra anledningar än förr. Jag orkar med livet nu och ser världen mer klarsynt. Jag har rejält med humor och ork att skratta. Samtidigt har jag kraft att bli arg och kan stå upp för mig själv när det behövs. Viktiga och härliga saker alltihop.

Naturligtvis är inte förhållandet till mat eller ens ätbeteende det enda som påverkar måendet, men jag kan garantera att det inte finns något som blir sämre av att ge kroppen vad den behöver och anamma ett avspänt förhållande till mat.

Lättare sagt än gjort såklart, men som alltid säger jag: Det går. Kunde jag så kan du ❤️

Bild: pixabay.com

 

 

4 Comments

  1. Erika

    Jag håller SÅ med om det här. Det är en gåva att ha hittat till ett avspänt förhållningssätt till mat och ätande. Jag undrar – har du tänkt på att skriva om (eller kanske redan skrivit om) hur det här avspända förhållningssättet utmanas när man som ”nykter” anorektiker blir förälder? Det kanske bara är jag, men jag har JÄTTEsvårt att applicera samma avspända förhållningssätt på mina barns ätande – det blir så himla laddat för mig vad de äter och inte äter. Jag har inte hittat ett sätt att hantera det än.

  2. Daniella Björn

    Men HUR får man sådant avslappnat förhållande till mat? Har du några knep man kan ta till om man vill börja jobba mot att få ett mer avslappnat förhållande kring mat och fortfarande har mycket som är förbjudet och svårt att äta? Vart börjar man? Ska man börja med att utmana sig, ”öva” på att äta läskiga maträtter och så småningom kommer det bli lättare eller ska man börja med att jobba med sig själv och sitt självförtroende för att det ska bli lättare med maten? Jag är så förvirrad och vet inte i vilken ända jag ska börja! Hur gjorde du?

    1. DET borde jag också skriva om! Kanske kommer ett inlägg i framtiden, men svarar dig här nu ändå: Ett knep som jag först tyckte var alldeles för läskigt att följa (men sen fattade var väldigt användbart) är att göra tvärtemot vad ätstörningen säger. T ex ”du kan ju inte äta glass en vanlig torsdag utan anledning” – ät glass. ”Nej ta inte mer, det blir för mycket, skit i att du är hungrig” – ta mer. ”Nu har du redan börjat äta chips, nu måste du passa på fastän du inte är sugen” – lägg undan påsen. Och så vidare.

      Var du ska börja kan nog inte jag svara på, för det beror ju på var du är idag så att säga. Men precis som du skriver så är det t ex en god idé att utmana med sådant som känns läskigt. Kanske välja ut en grej som du sedan äter vid ett flertal tillfällen tills det inte är läskigt längre. Gisela van der Ster beskriver det som att ”plocka ner mat från tabuhyllan”. Det är väldigt effektivt och jag har gjort det med allt från panerad mat, till ketchup, chips, microrätter med okänt innehåll osv.

      Har du inte läst Mattillåtet så rekommenderar jag den starkt förresten! Där finns typ en ”manual” i olika steg och du väljer vilket steg som känns lämpligt att börja med.

      Tack för din fråga och stort lycka till! ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *