Läsarfråga: ”Hur får jag ett avspänt förhållande till mina barns ätande?”

Jag fick en fråga efter mitt senaste blogginlägg:

”Jag undrar – har du tänkt på att skriva om hur det här avspända förhållningssättet utmanas när man som ”nykter” anorektiker blir förälder? Det kanske bara är jag, men jag har JÄTTEsvårt att applicera samma avspända förhållningssätt på mina barns ätande – det blir så himla laddat för mig vad de äter och inte äter. Jag har inte hittat ett sätt att hantera det än”

Så intressant fråga tycker jag och jag ska göra mitt bästa för att ge ett bra svar.

För det första: Nej, det är inte bara du! Jag funderar SÅ mycket kring det här. Tror visserligen att matfrågan tenderar att bli laddad för många – även de som inte har haft en ätstörning – men om man själv varit drabbad så kan det bli särskilt jobbigt.

Jag vet inte hur gamla dina barn är, men jag försöker tänka att det är normalt att maten strular (äter väldigt lite, bara vill äta vissa saker, vägrar smaka ny mat osv) för barnen i perioder och att det allt som oftast är övergående (och att man annars får söka hjälp). Då är det en utmaning att hålla sig lugn och rida ut stormen utan att låta det lysa igenom att man själv tycker att det är jobbigt. Tror bara vi kan göra vårt bästa att vara tålmodiga och sakliga i de här situationerna.

Det jag fruktar mest är att min dotter en dag kommer hem från skolan och säger att hon ”måste banta”. Då. Då kommer jag bli rädd på riktigt. Jag tror aldrig att det kan bli oladdat för mig att hon skulle säga en sådan sak, men istället för att visa mig rädd så hoppas jag kunna försöka vara lugn och möta henne där hon är.

Det finns inget vaccin mot ätstörningar, men det finns många saker man kan göra för att göra mat- och ätande så bra som möjligt redan från det att barnen är små:

  • Försöka göra matsituationerna till trevliga tillfällen utan tvång eller krav (matglädje!)
  • Laga mat eller baka ihop med barnen ibland (matglädje!)
  • Undvika värderande ord som ”duktig” och liknande i matsammahang
  • Äta tillsammans samt försök äta samma mat hela familjen så långt det är möjligt (matglädje!)
  • Uppmuntra till att prova nya ätbara saker (matglädje!)
  • Aldrig prata nedsättande om mat eller annat ätbart – det finns ingen dålig mat (men såklart helt okej att en överenskommelse om att äta vissa saker mer sällan, t ex godis på lördagar osv)
  • Diskutera det som sägs i t ex skolan ”Emmy säger att man blir tjock av…” (”Vad tänker du om det?” ”Stämmer det att man blir tjock av att äta särskilda saker?” ”Är det viktigt att vara smal?” osv) Lära barnen att tänka själva 👍
Bild: pixabay.com

Hoppas du blev nöjd med svaret, inser att jag kommer få jobba mycket med det här personligen så jag uppskattade verkligen din fråga ❤️

 

3 Comments

  1. Erika

    Tack så mycket för att du svarade <3 Jag tänker jättemycket på de där punkterna du tar upp! Svårt ibland att inte börja truga och hålla på, men jag tror jag lyckas hålla mig 🙂
    När min son var liten gick han upp väldigt snabbt och mycket i vikt (på helamning) och min största fasa var att i framtiden bli tillsagd av vården att hjälpa mitt barn att bli smalare (pga överviktig). Hur tusan skulle jag klara det? Nu blev det inte så, men det var obehagligt att oroa mig för mitt barns vikt på det viset.

    1. Aldrig kul när det väcker oro, förstår dig ❤️ Om helamning brukar de dock säga att ungarna inte kan bli överviktiga på enbart bröstmjölk, hur ofta de än snuttar (det tog jag fasta på när min dotter ammade non stop ett tag 😆) Tror att du gör ett jättebra jobb, all cred till dig som försöker! Jag fortsätter försöka jag med! ❤️

  2. Pingback: Det GODA ätandet – Åsa Jansdotter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *