Tankar i väntans tider

I maj kommer han, lillebror. Det känns som en evighet dit. När jag väntade Ester så mådde jag på det stora hela väldigt bra och graviditeten var så mysig att jag nästan ville dra ut på det och fortsätta vara i min gravidbubbla så länge som möjligt. Så har det inte riiiktigt varit den här gången. Allt har varit så mycket kämpigare från dag ett; mer illamående, mer trötthet, mer smärta.

Och i torsdags gick jag hem från jobbet pga mycket obehagliga hugg i magen. Ligamentsmärta trodde barnmorskan som konstaterade att bebisen verkar må hur bra som helst (så skönt att höra!) och att alla prover såg bra ut (till och med järnet). En tröst att höra att det mest troligt inte är någon fara, men barnmorskan påpekade dock n o g g r a n t att jag måste prioritera mig själv och min ÅTERHÄMTNING nu.

Hon förstod såklart att det är lättare sagt än gjort när en jobbar heltid och har en 17-månaders bebis där hemma, det är verkligen inte lätt alltid att fördela resurserna och räcka till. Men viktigt att försöka och viktigt att ha det där återhämtningstänket i fokus för att kunna ta de chanser som ges.

Viktigt också att blicka framåt med glädje: Jag ska få bli mamma igen och jag är så oerhört lycklig över det! Visst kommer det bli tufft med två småbarn, det förstår jag (och folk påtalar det gärna), men att få tillåta mig själv att se fram emot det fina – det bidrar också med positiv energi ❤

Note to self

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *