Nytt förhållningssätt till motion och träning

För mig har det funnits ett behov av att skala ner på fysisk träning i mitt liv, det blev en nödvändighet för att komma ifrån tvångsmässigheten och kontrollen. Dessutom var träningen helt enkelt inte ett dugg lustfylld; i hårda ordalag så var jag trött på skiten.

Även om jag dragit ner mycket på träning så förstår jag såhär i efterhand att jag ändå tränade väldigt mycket – kanske för mycket. När jag blev gravid med mitt första barn så hade jag rent fysiskt blivit tvungen att ta en paus från i stort sett all motion och träning på grund av en hamstringsskada och kan inte låta bli att undra om det gick så ”lätt” för mig att bli gravid (när vi väl hade fått hjälp) mycket just på grund av att kroppen för en gångs skull inte stressades med för mycket träning.

Hur som helst så kom jag egentligen aldrig tillbaka till någon träning under graviditeten. Vardagsmotion i den grad gravidkroppen tillät fick räcka. Och efter att jag fött barn så fick jag väldigt ont i ryggen som även det begränsade mig länge och gjorde att återgången till träning uteblev.

Kan inte påstå att det är roligt att vara skadad eller ha ont, men det har varit nyttigt för mig att se att absolut inget ”farligt” händer för att jag inte kan röra mig som vanligt. En gång för alla fick jag ett kvitto på just det och blev dessutom av med det allra sista av mina motionstvång. Grattis till mig.

När jag började jobba igen efter mammaledigheten så upptäckte jag att jag inte hade någon motivation till träning alls. Jag var trött efter jobbet och ville dessutom bara hem till min dotter som jag saknat så det sved i hjärtat under dagen. Vardagsmotionen fick återigen räcka; promenad till spårvagnen och lek med dottern i parken efter jobbet typ. Ibland lite längre promenader på helgen när mer tid fanns, men gym eller annan organiserad aktivitet fanns inte på kartan och jag kunde för första gången verkligen förstå de (rätt hårt ansatta) mammor som fått höra att det bara är undanflykter att säga att tiden inte räcker till. (Prioriteringar, visst, men är det gymmet vs tid med mitt barn + dräglig sömn så är inte valet svårt).

Nu är jag en bra bit in i min andra graviditet och jag inser det orealistiska i att jag ska träna särskilt mycket just nu eller ens inom det kommande halvåret/året. Jag vet ju att ork är bristvara hos en småbarnsförälder och anar att den inte direkt ökar med ett barn till…

Men vet ni? Jag börjar känna ett sug efter träning! På ett helt annat sätt än jag någonsin gjort förut. Borta är kompensationstänkande och tvångsmässighet och istället finns där en längtan efter:

  • Dans! Att få röra sig till musik, så kreativt och välgörande! Jag vill släppa prestigen och börja dansa något igen i framtiden, längtar faktiskt efter det.
  • Egentid! Bristvara för småbarnsföräldrar (Jo, man kan älska sina barn väldigt mycket och ändå längta efter en stund för sig själv, lovar).
  • Rehabilitering! Att en gång för alla ta tag i att jobba med att stärka de svagheter som jag vet påverkar bl a min ryggsmärta.
  • Rörelseglädje! Det kan ju vara så kul och kännas så skönt i kroppen av träning och motion. Om det så är att vara i  pulkabacken med barnen eller köra ett styrketräningspass så vill jag ha kul när jag tränar i framtiden!

Inte ett dugg bråttom har jag att börja träna något igen, vill verkligen poängtera det. Vis av erfarenhet så ska jag ta det lugnt och lyssna in kroppen (och bebisen!) rejält efter förlossningen. Men någon gång i framtiden så kommer träningen att ha en plats i mitt liv igen, en mer rimlig plats än förr och en plats där den faktiskt gör nytta istället för att bryta ner ❤

Bild: pixabay.com

2 Comments

  1. m

    Ibland önskar jag att något satte käppar i hjulet för min träning, tränade till och med sjuk i helgen😟Jag vet bättre men invanda mönster och ångest låter mig inte arbetas annars…ush!
    Älskar att du skriver så öppet ocvh ärligt💜

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *